Huset vid Sågbacken

Den äldsta kartan över trakten ritades 1653 av Jean de Rogier. På hans karta över Östanstång är Strand en ensam gård vid vattnet. Runt omkring har han prickat ut tre små symboler för kvarnar eller sågar. 1

Knappt femtio år senare, 1701, gick lantmätaren Wernsten över hemmanet och ritade den första riktiga kartan över Strand. Där huset står i dag finns bara äng, lott nummer 15, och hans anteckning: ”Strand ängen, groft kiäglan gräs”. Genom ängen slingrar sig bäcken, och över den har han ritat en bro. Hus finns inga.

Sextio år senare, i september 1762, stakade en lantmätare ut en ny landsväg mellan Häljelöt och Gryts kyrka och skrev ned vad han såg, punkt för punkt. Punkt fem är ängen vid Strand: där fanns redan ”så god Landsväg att han ej behöfver förbättring”, och ”den der varande bro kan och lätteligen göras af sten emedan bäcken ej är bred”. 3 En liten bäck, alltså. Men den arbetade.

Två sågar på samma vatten

Redan på 1701 års karta finns två sågar, på var sin gren av samma vattensystem. Den ena låg vid den lilla bäcken som rinner ner från Tegeltorpet förbi husets plats. Den andra låg vid den större bäcken vid Fjället, ungefär en kilometer bort, nära Strands gård. Den lilla bäcken har satt sina spår i namnen: Sågbäcken (1822), Sågbacken (1830) och Sågartorpet.

Två sågar så nära varandra ställer till det för den som läser gamla handlingar. När det bara står ”Strands såg” går det oftast inte att veta vilken av dem som menas.

År 1813 var Strands såg en husbehovssåg, som bara sågade till gårdens eget behov. I taxeringen 1821 är den värd 300 riksdaler, en blygsam summa bredvid Krogersbo såg på 800 och tegelbruket på 2 200. 4 Den förste sågaren som går att sätta på en bestämd plats är Eric Sunesson i Tegeltorpet. Han dog den 7 april 1827 och lämnade en änka och tre barn efter sig. 5

Ännu 1837 har Strand bara ”En Enbladig Såg”, och i maj 1856 är det fortfarande så. 67 Men ett år senare har något hänt. Nu står både en enbladig och en mångbladig såg i uppgiften, med ett förlagskapital på 4 000 riksdaler. Den stora sågen byggdes alltså mellan 1856 och 1857. 8

Ångsågen som greven aldrig byggde

Vattensågarna hade en svaghet: när bäcken sinade stod de still. År 1852 räckte ”den obetydliga vårfloden” inte till någon sågning alls. Omkring 1855 satt man därför på Engelholm och räknade på något mycket större, en ångsåg. Kalkylen går igenom hyggeslön, körning, sågning och brädfrakt för varje timmerdimension och räknar med 800 tunnland skog. Det tyngsta argumentet står i klartext: ”Men en ångsåg är ej beroende af vattentillgång.” 9

Greven tog aldrig steget. Han byggde i stället den nya, mångbladiga vattensågen, som var billigare och sågade åt samma kunder som förut. Kalkylen blev liggande i godsets papper.

Vägen ner till viken

Huset står vid vägen som går från Rullerum förbi Strand och ner till lastageplatsen i Strandviken. Den vägen ville många ha ett ord med i laget om. År 1835 gjorde ägarna till Rullerum, Ållebråta, Strand och Krogersbo upp om den, tillsammans med Humpelgruvans bolag, som enligt kontrakt fick köra på den. Två år senare hölls syn ”å wägen som leder från Rullerums By förbi Strand”. 10

Gruvbolagets rätt att använda lastageplatsen skrevs in i ett arrendekontrakt 1851, 11 och i september 1856 slog länsstyrelsen fast att det var härifrån ”såväl skogsproducter som malm afskeppas”. 12 Lass med järnmalm gick alltså förbi husets plats, långt innan huset fanns, och lastades i viken nedanför.

Ägarna

Strand hörde till Engelholm och släkten Spens. I rågångsförrättningen 1778 står hemmanet som ”Strand Skatte Frälse under Engelholm”, med fältmarskalken greve Gabriel Spens som ägare. 14

Engelholm var ett fideikommiss: en egendom som inte fick säljas eller delas utan gick i arv i sin helhet, från en innehavare till nästa. Strand var en del av det. År 1813 skriver Carl Gabriel Spens själv att Strand ”äges som fideikommiss”, 15 och när hemmanet bjöds ut på arrende 1889 stod det bland egendomarna ”lydande till Engelholms fideikommiss”: 830 hektar, varav 54 hektar åker. 16 Så förblev det ända till 1924. Det kom att betyda mycket för huset. Den som byggde på Strand byggde alltid på någon annans mark.

Vid mitten av 1850-talet rustades gården. En ny loge byggdes 1854 och en ny ladugård året efter, den största satsningen på Strand under hela 1800-talet. 19

Den 1 maj 1857 bytte Strand socken. På en och samma dag skrevs fjorton hushåll över från Ringarum till Gryt, torp för torp. Bland dem fanns sågaren Carl Magnus Andersson vid Fjället, med hustru och barn och både egen dräng och egen piga. En sågare som hade råd med eget tjänstefolk tyder på att sågen gick bra. 2021

Det var hit, till ett hemman med två sågar, en malmhamn och en alldeles ny ladugård, som ett grosshandelsbolag från Stockholm kom i slutet av 1850-talet. Bolaget hade stora planer.

Bolaget från Skeppsbron

Grosshandelsbolaget Otto Lundholm & C:o hade kontor vid Skeppsbron 32 i Stockholm, mitt i huvudstadens handel. När firman grundades är inte känt. Otto Lundholm drev den tillsammans med sina systersöner, bröderna Johan Leonhard och Gustaf Edvard Horneman, och när han dog, före januari 1855, fortsatte bröderna ensamma. De kungjorde att de drev vidare ”den af oss gemensamt med framlidne Grosshandlanden Otto Lundholm härstädes idkade Grosshandelsrörelse”, ”under oförändrad firma”. 2223 Huset ”hade förr en betydande kommissionsaffär”, skrev Aftonbladet senare, och Gotlands Tidning mindes att bröderna haft ”ganska betydande handelsförbindelser med Gotlands affärsmän”. 2425

Hösten 1857 skakade hela världen. Då kom den första finanskrisen som gick jorden runt. Den började i New York i augusti och nådde Europa via Hamburg, där handelshusen levde på kredit av varandra. När Hamburg föll i november och december drogs Stockholms grosshandlare med i fallet.

Hur det gick för Otto Lundholm & C:o berättade Aftonbladet sex år senare, när bolaget till slut gick i konkurs. Huset ”måste vid utbrottet af 1857 års kris, i likhet med många andra, ingifva cessionsansökan”, alltså begära sig självt i konkurs, ”men återtog densamma efter någon tid med utsigt att kunna fullgöra alla sina förbindelser”. 24

Utåt var bolaget på fötter igen. Det handlade och köpte, och i augusti 1861 ropade det in egendomen Munkeberg i Skaraborg för 109 999 riksdaler. 29 Men enligt Aftonbladet var huset efter krisen ”hufvudsakligen” upptaget med att reda upp sina affärer, och förlusterna fortsatte att växa, också under de år då bolaget byggde på Strand. 24

Mitt i detta arrenderade bolaget hemmanet Strand av godset. Husförhörslängden som avslutas 1860 skriver redan att Strand ”arrend. af Handelsbol. Otto Lundholm & Comp. i Stockholm”. 30 Den 16 november 1860 skrev prästen in femton nya personer i Gryts församling, alla under en och samma klammer: ”Lundholm & Comp. i Strand”. 31 Arrendet var 1 000 riksdaler om året, enligt godsets egen uppgift för 1864. 32

Ångsågverket

Vid Strandviken byggde bolaget just det som greven hade räknat på och sedan lagt undan: ett ångsågverk.

En ångmaskin på 30 hästkrafter från Nyköpings Mekaniska Verkstad drev två dubbla sågramar och en cirkelsåg. Såghuset var omkring 20 × 18 meter, med mur för två ångpannor och en hög skorsten. Till anläggningen hörde smedja och kolhus, och en järnväg på omkring 1 700 meter, med 1 137 engelska räls och tre lastvagnar. 33 En skorsten som rök över viken och vagnar på räls, i en bygd där sågarna dittills hade gått på bäckvatten. Var banan gick är inte känt.

Folket kom med sågverket. År 1865 bodde 81 personer på Strand, två år senare 115. Sedan sjönk antalet lika brant, till 79 år 1870. På grannhemmanen var siffrorna i stort sett desamma år efter år. 3435 En av dem som kom var sågaren Göran Lind, född 1828, med familj. 36

Två boningshus

Den 4 januari 1861, mitt i vintern, försäkrade bolaget två nybyggda boningshus. På den tryckta blanketten har någon strukit över ordet eger och skrivit arrenderar i stället. Husen stod på arrenderad mark, och det skulle de göra i mer än åttio år. 37

Det större huset var 36 alnar långt och 18 alnar brett, omkring 21 × 11 meter. Det hade ”åtta /8/ Rum och 2:ne Förstugor” på nedre botten och fyra rum och vind på den övre, ”under tak af bräder och tegel”. Det mindre, omkring 11 × 8 meter, hade fyra rum, förstuga och en egen veranda nere och två rum och vind uppe. Därtill kom ett tredje, litet hus av resvirke.

Bolaget värderade det stora huset till 7 000 riksdaler. Brandstodskommittén i Gryt var inte lika imponerad. Den 24 februari 1861 satte den ned värdet till 5 000 och skrev varför: husen hade byggts ”af [klenare] verke … i en otjenlig årstid”. Klent virke betyder smala stockar. De kräver fler varv, knutar och skarvar för samma vägg, och det hade kostat mer arbete än husen kunde försäkras för. Kommitténs fem ledamöter, män ur socknen som kände husen, skrev under. 38

Överst står A. Törnfelt, troligen komministern i Gryt, en före detta riksdagsman och befälhavare för skarpskyttarna. Sexton år senare fick han besök av en resande tidningsman, som hittade honom i ett litet rött trähus nära kyrkan, med ett segel utbrett på salsgolvet för lagning. 39 Det var alltså en seglare som satte sitt namn överst.

Det var antagligen bråttom. Sågverket behövde bostäder åt sitt folk, och bolaget lät timra mitt i vintern hellre än att vänta på våren.

Familjen Horneman på Strand

Leonhard Horneman bodde själv på Strand med sin familj, och där drabbades de hårt. Den 8 mars 1864 dog dottern Ellen Johanna, sex år och sex månader gammal, i difteri. Dödboken skriver ”Död å Hemmanet Strand”. 4041 Vintern därpå gick mässlingen över hemmanet och tog rättarens sexåriga dotter, sågarens femårige son och statdrängen Anders Petter Johansson. 42

Vid det laget hade bolaget redan gått omkull. Måndagen den 31 augusti 1863 försattes Otto Lundholm & C:o i konkurs av Stockholms rådhusrätt, på borgenärernas yrkande, och nyheten gick i tidningar över hela landet. En vecka senare lämnade bolaget in sin stat, och siffrorna är obarmhärtiga: tillgångar på 390 427 riksdaler, varav nästan 150 000 i osäkra fordringar, skulder på 363 168 och förluster sedan 1857 på 384 089 riksdaler. Leonhard Horneman själv ägde 7 224 riksdaler, ungefär vad bolaget hade värderat det stora boningshuset till. 24

Ändå står bolaget kvar som arrendator av Strand i godsets papper ända till 1868, för samma summa som förut, som om ingenting hade hänt. 43 Leonhard Horneman skrev in sig i Gryt med hustru och son i november 1867, och skrevs ut igen i januari 1870. 44

Auktionen 1868

Sommaren 1868 annonserades sågverket ut i fem tidningar, gång på gång: ”Ångsåg, med 2:ne dubbla ramar och cirkelsåg jemte tillhörande ångmaskin”, att säljas på auktion vid Heljeläts gästgivargård onsdagen den 29 juli. Köparen fick inte dröja: allt skulle vara bortfört från platsen före den 1 september. 33

Boningshusen, ”2:ne vid egendomen år 1861 nyuppförda”, bjöds ut för sig och fick inte hämtas förrän efter den 14 mars 1869. Så försvann sågverket, maskin, ramar och räls. Husen blev kvar.

Vilket av de två som står kvar i dag sägs inte i någon handling. Grundmuren under dagens hus mäter omkring 20 × 10 meter, och det passar det större huset. Måtten i försäkringen och i auktionsannonsen skiljer sig dock åt med halvannan meter i längd.

Namnet

På häradsekonomiska kartan, uppmätt 1868–77, står namnet Mariedal för första gången utskrivet vid huset, med ordet Lastageplats och en liten ankarsymbol intill. 46 Församlingens ortregister för 1860-talet, som tar med varje namngivet ställe i socknen, känner ännu inte namnet. 47

Varför huset fick heta Mariedal står ingenstans. Men det finns en tråd att dra i. Leonhard Horneman hade förlorat en dotter till, före Ellen. Marie Louise dog i Stockholm den 23 april 1855, nio månader gammal, fem år innan husen på Strand restes. 48 Det är bara en tanke, men den är svår att släppa.

Den gamla enbladiga sågen vid bäcken revs 1864–65. 49 I godsets uppgift för 1870 har Strand en ny brukare, Gustaf Svensson, och bolagets namn är borta. 50 Ångsågens tid på Strand var över.

I några år efter auktionen försvinner huset ur godsets papper. När det dyker upp igen, i december 1872, har det fått både ett namn och en hyresgäst: ”Byggningen Mariedahl kallad uthyrd för 350 Rdr Rmt till Mjölnaren A.G. Ericsson.” 51

Mjölnaren som blev handlande

Anders Gustaf Ericsson hade kommit till socknen 1868 med sin hustru Clara Gustafva och hennes dotter Constance. Han var mjölnare när han hyrde huset. Några år senare stod han bakom en disk, och godset skrev om huset till ”Mariedal handelslägenhet”, uthyrd för 281 kronor och 75 öre. 52 Fram till 1873 hade han en konkurrent på samma hemman, handlanden Axel Leonard Wegberg. Sedan flyttade Wegberg till Fredriksnäs, och Ericsson hade fältet fritt. 53

Sommaren 1877 for en tidningsskribent förbi och skrev ned vad han såg:

… lastageplatsen Strandviken, belägen innerst af en vacker vik utaf Östersjön, hvars något hvittoppiga vågor på afstånd syntes i sunden. Här vid Strandviken finnes, som nu för tiden på så många ställen å landet, äfven handelsbod. 39

Clara Gustafva dog i huset den 12 december 1874. Två månader senare skrevs allt hon och mannen ägde upp, och tack vare det går det för första gången att kika in i Mariedal: fem guldringar, ett silverfickur och silverskedar, ett dussin stolar, sex taburetter, tre soffor, en gungstol, ett skrivbord, en toalettbyrå med spegel, ett väggur för femton kronor, fyra tavlor, en strykugn och ett par våffeljärn. 54

I maj 1879 flyttade Ericsson till Östkinde, och handeln flyttade till Tegeltorpet, en bit upp längs bäcken. Samma vinter hade Leonhard Horneman, mannen som låtit bygga huset, dött. Hans bo räckte inte till skulderna. 5556 Av familjen som byggde huset finns bara ett känt fotografi: av sonen Otto Leonhards hustru Hulda, på hennes sjuttioårsdag 1926.

Greven och grevinnan

Sommaren 1879 var det liv i huset igen. Fram till oktober förde godset 86 dagsverken av murare på ”Mariedahls byggnads Konto”, och därtill kalk och sand. 58 Arbetet fortsatte vintern igenom: i november kördes 650 taktegel dit, och fram till juni 1880 kom ett femtiotal dagsverken till. Godsets murare hette A. G. Andersson och bodde på Örntorpet. 59 Vad murarna gjorde står inte. Men i ett timmerhus behövs murare till spisar, skorstenar och grund, inte till väggarna, så det troliga är att eldstäder och murstockar gjordes i ordning. Och det fanns ett skäl att göra huset fint. Godset skrev nu något nytt om det: ”numera ej utarrenderat”. Det beboddes av löjtnanten greve A. R. Stackelberg. 60

Det bodde för övrigt redan en murare i huset. Samma år står muraren Robert Ringqvist med sin hustru som inneboende på Mariedal, i sällskap med handlanden Ericsson och skräddaren Schärman. 61 Han hade inget med godsets arbete att göra. Men han var storebror till en ung bokhållare som hette Axel Ringqvist, och lillebrodern skulle knappt tjugo år senare äga huset. 62

August Reinhold Louis Stackelberg, född 1842, var kapten vid Andra livgrenadjärregementet. År 1873 hade han gift sig med Helga Spens, dotter till godsägaren greve Carl Axel Spens. Den nya familjen i huset var alltså godsets egen. De hade arrenderat grannsäteriet Fredriksnäs i några år innan de flyttade till Mariedal. 6364

Två barn föddes i huset, och föräldrarna ville att det skulle synas. De satte in annonser i fyra tidningar, och båda gångerna skrev de ut platsen: ”En Dotter. Mariedal den 4 September 1880”, och tre år senare ”En Sons lyckliga födelse. Mariedal den 3 September 1883”. 6768 I dopboken har prästen lämnat fältet för ”stället för nedkomsten, om ej i hemorten” tomt, och det betyder att barnen föddes hemma. 69 Dottern Katarina, kallad Karin, blev sällskapsdam och gifte sig aldrig. Tärna var hon däremot gång på gång: tidningarna har henne i brudföljet 1899, 1904 och 1905, första gången tillsammans med sina två systrar. 707172 Hon dog den 4 mars 1966. 63

Den första vintern gick det åt ved. Från november 1879 till maj 1880 körde godset ut drygt 24 famnar till Mariedal, som mest sex skogsfamnar på en gång i januari. 73

Mariedal var familjens hem året runt. När greven tog in på hotell i Norrköping och Linköping skrev han sig ”fr. Mariedal”, sex gånger på fem år, en gång på julafton. En junikväll 1881 hamnade han i fint sällskap. I Stora Hotellets gästlista i Norrköping står han på samma rad som svärfadern greve Spens, några rader under ingenjören Ludvig Nobel från Petersburg, Alfred Nobels bror och mannen bakom oljefälten i Baku. 747576

Under samma tak bodde skräddaren Olof Scherman och hans hustru, som inneboende, genom hela 1880-talet. Han dog i december 1888, och bouppteckningen förrättades ”vid Mariedal” i januari. Hela hans bo var värt 159 kronor: sex stolar, en väggklocka för två kronor, en lampa, en spinnrock, ett baktråg och ”Skräddar- o Sadelmakareverktyg” för fem kronor. 77 I samma hus bodde alltså en grevefamilj med tjänstefolk och en skräddare som sydde i sitt rum.

Sommarnöje

Grevefamiljen bodde kvar åtminstone till 1886. 78 Före våren 1889 hade de flyttat till Söderköping. Huset behöll de, och våren 1889 lockade greven med det i tidningen:

Det är den äldsta beskrivningen av husets storlek, och första gången huset bjuds ut som sommarnöje. I dag är Mariedal just det, ett sommarhus vid vattnet, men ångbåten och handelsboden är borta sedan länge.

Den som brukade jorden vid huset var nu Karl Adolf Jansson. Han hade varit kusk i grevens hushåll och stod 1890 som brukare, med hustru och två barn. 80 År 1894 kallas han ”arrendatorn Karl Adolf Jansson i Mariedal å Strands egor”, och det är tack vare sonen som den titeln kom i tryck. 81

Logen Vänskapsbandet

Den 5 oktober 1889 grundades nykterhetslogen Vänskapsbandet, nummer 1530 i godtemplarorden IOGT. I föreningsregistret står den skriven på Rullerum i Ringarums socken, och det namnet omfattade länge också Strand: i Ringarums kyrkböcker hörde hemmanet till Rullerums rote ända tills det fördes över till Gryt 1857. 20 Senast hösten 1892 höll logen till vid Mariedal, och där blev den kvar i minst tolv år. Tidningarna kallar platsen ”logen Vänskapsbandets lokal vid Mariedal”. 82

Godtemplarorden var en av tidens stora folkrörelser. En loge var både förening och skola: man höll möten med egna ritualer, lyssnade på föredrag, sjöng, och tog in nya medlemmar som lovade att aldrig dricka.

Och folk kom. En måndagskväll i februari 1896 talade nykterhetstalaren A. H. Berg vid Mariedal ”inför en publik af öfver 100 personer”, och vid logemötet efteråt ”ingingo sju personer i orden”. Samma höst var han tillbaka och talade där två kvällar i rad. 8282

Julen 1896 kom kyrkoherde Arnman från Tryserum, som i unga år hade varit predikant hos prinsessan Eugénie på Gotland. Tidningen kallade honom ”en väckelseprädikant af första rang”. Han talade över orden välsignelse och förbannelse, ”och vid de färgrika och rörande bilder hr A. belyste ur det verkliga lifvet tårades månget öga bland åhörarne”. 82

Lokalen användes av fler än nykterhetsfolket. I mars 1895 stod Mariedal på fredstalaren K. J. Karlssons turnélista, mellan skolhuset på Finnön och Passdals kvarn: ”i Mariedal, Gryt, den 14 kl. 7 e. m.” 82 Grannskapet hade redan lagt pengar på freden. Sommaren 1891 samlade Söderköpingsposten in till en fredsfana, och på listan står brorsonen Walter Ringqvist på Tegeltorp och J. P. Kato på Strand med femtio öre var, och C. E. F. Ekholm på Mariedal med tjugofem. Mellan dem står en givare som bara skrev sig ”Ax. R.”, också femtio öre. Kanske handlanden själv. 83 I september 1900 höll logen minnesfest över Peter Wieselgren, nykterhetsrörelsens fader, med tal och ”nykterhets- och fosterländska sånger”. 82

Mest folk drog kaffefesterna. Till festen i januari 1902 kom över hundra personer, ”försäljningen af saft och konfekt gick raskt undan”, och en okänd givare lämnade fem kronor till kassan. 82 I december samma år antog ett sjuttiotal deltagare en resolution om att alla berusande drycker skulle bannlysas från arméns övningsplatser. Den skickades till riksdagsmannen W. Styrlander för att läggas fram i riksdagen. Samma kväll valdes rättaren G. Adolfsson på Strand till logens ombud i Ringarums nykterhetskommitté. 82

Alla möten blev inte lyckade. Till kretsmötet i juni 1901 kom bara femton personer från kretsens fem loger: ”Att mötet var så fåtaligt besökt torde få tillskrifvas den omständigheten, att ett hällrägn föll några timmar på f. m.” 82

Logen fanns kvar till 1909. Senast från 1897 ägdes huset av handlanden Ringqvist i Tegeltorp, som sålde öl i sin handelsbod en bit upp längs bäcken. Nykterhetslogen hade alltså i många år sin lokal i ölhandlarens hus. Vem logen betalade hyran till är inte känt, men från 1897 är det svårt att tänka sig någon annan än Ringqvist.

Auktionen 1893

Den 7 februari 1892 dog greve Carl Axel Spens. I bouppteckningen räknas hela fideikommisset upp hemman för hemman, och under Strand står tre egna poster: en flerbladig såg för 1 500 kronor, Mariedal för 2 500 och Tegeltorp, ”en handelslägenhet”, för 1 000. 85

Samma sommar gick en av dem som bodde på Mariedal, förre kvarnarrendatorn Johan Fredrik Johansson ”i Mariedal på Strands egor”, i konkurs. Hans borgenärer kallades att samlas vid handelsboden i Tegeltorp. 86

Året därpå bestämde sig greve Stackelberg för att göra sig av med alltihop. Den 24 augusti 1893 bjöd han ut ”alla hans vid Mariedal … belägna åbyggnader” på auktion:

ett boningshus af fullkomligt friskt timmer, brädfordradt under tak af bräder och tegel, innehållande 10 rum och kök m. m.; ett nybygdt stall af timmer samt vagnbod af resvirke inklädt med bräder; en bod och ladugård af timmer under tak af bräder och tegel; en källaröfverbyggnad af resvirke och bräder jemte badhus och ett par andra mindre byggnader. 87

Villkoret var hårt. Byggnaderna skulle föras bort från platsen före den 14 mars 1894, ”såvida ej en blifvande köpare kan med jordegaren öfverenskomma om dess qvarstående”. Huset var lös egendom på godsets mark. Den som köpte det fick ta ner det och flytta det, om han inte kom överens med godset om att låta det stå.

Huset står kvar, så någon kom överens med godset. Samma år fick Mariedahl ett eget brandförsäkringsbrev, skilt från Tegeltorp. 88 Och senast 1897 hade huset en ny ägare: handlanden i Tegeltorp, han som sålde öl.

Handlanden i Tegeltorp

Axel Leonard Ringqvist föddes i Börrum den 16 februari 1852. Första gången han syns i tidningarna är det inte till hans fördel. I mars 1879 hade ”Bokhållaren Axel Ringqvist i Valdemarsvik” kallats till tinget för att han ”åkande färdats öfverdådigt fram samt derunder tilldelat en person ett slag af en piska”. Han nekade, och målet sköts upp för att vittnen skulle höras. Hur det slutade står inte i tidningarna. 89

Samma år flyttade han till Gryt, och omkring 1880 tog han över lanthandeln vid Tegeltorpet, uppströms samma bäck som rinner förbi Mariedal. År 1888 registrerades firman: han ”fortfarande idkar handelsrörelse under firma Axel Ringqvist”. 91

Handelsboden var mycket på en gång. Ringqvist köpte upp havre, tog emot ull åt Gusums spinneri och sålde skodon, ”välsorteradt lager och alla storlekar”. 939495 Havren tog honom till tinget en andra gång. Hösten 1892 köpte han havre åt en firma i Söderköping och betalade arrendatorn på Strand tolv kronor per hundra kilo, dagspriset när säden levererades. Firman menade att priset bara varit tio kronor när affären gjordes, och stämde honom. 96 Affärerna gick ändå bra. År 1900 taxerades han till 1 200 kronor, lika mycket som kaptenen på Vångsten och mer än konsuln på Fredriksnäs. 97 Han sålde också öl, och det skulle ge honom tolv års strid med kyrkan och grannsocknen. 9899

Samtidigt höll nykterhetslogen Vänskapsbandet sina möten vid Mariedal. Logen hade funnits där sedan grevens tid, och den blev kvar också sedan ölhandlaren i Tegeltorp köpt huset. Det är svårt att inte le åt det: godtemplarna höll sina möten i ölhandlarens hus. I augusti 1904 föreläste redaktör Alexis Björkman från Norrköping där om ”nykterhetsfrågan ur kommunalekonomisk synpunkt”. 82

Fyra hushåll under samma tak

Församlingsboken för 1897–1907 skriver ägaren i rubriken: ”Mariedal. Eg. Handl. Ringqvist i Tegeltorps.” Själv bodde han kvar vid boden. Under rubriken står fyra hushåll: skräddaren Adolf Fredrik Svensson med hustru och tre barn, jordbruksarbetaren Jonas Petter Jonsson med hustru, Karolina Söderling med två döttrar, och några ensamstående, bland dem skräddaränkan Anna Ulrika Nilsdotter, som bott kvar sedan Olof Scherman dog 1888. 110 Tretton år senare, 1910, bodde statdrängen Karl Alfred Karlsson på Mariedal med en familj på åtta personer, och Karolina Söderling var kvar med sin dotter. 111

Hösten 1900 spände någon tak och tapetserade i ett av de mindre rummen, och lämnade en hälsning till framtiden. På takbrädorna, som är husets ursprungliga innertak, står med bläck: ”Detta Tak Spändt o rummet Tapetserat i Oktober 1900”, och på en pappersremsa strax ovanför namnet Carl Gustaf Gustafsson. 112

Till Mariedal kom man också för att fynda. I april 1901 körde en pantlånehandlare från Norrköping ut sina oinlösta panter och höll auktion vid Mariedal: överrockar, kostymer, klänningar, filtar, tyger och ”ett större parti Mans- och Damur i guld- och silfverboätter”. Tjänstefolk och statdrängar fick bara köpa på kredit om husbonden gick i borgen. 113

I augusti 1903 annonserade Ringqvist:

2- à 3-rums-lägenheter med eller utan kök, passande för handtvärkare (en skicklig skräddare behöfves i trakten) att hyra i MARIEDAL vid Strandviken. Vidare genom Axel Ringqvist, Tegeltorp, Börrum. 114

Huset hade haft sin skräddare. Adolf Fredrik Svensson hade flyttat 1898, och ägaren ville ha en ny.

Havren på väggen

Från 1907 till omkring 1930 förde någon bok direkt på väggen. Med blyerts på putsen vid den stora rörspisen skrevs år för år sådden av havre och foder upp, med datum och vikt. Överst står ordet ”Hafre”. 115 Huset var då ett arbetande jordbrukshem, och väggen vid spisen fick fungera som anteckningsbok.

År 1924 sålde släkten Spens hela hemmanet Strand till en egnahemsförening, Föreningen Egna Hem Sya, som skulle stycka det i småbruk. 120 Fideikommisset på Strand var slut efter mer än hundra år, men huset stod fortfarande på annans mark.

Handlanden flyttar in

År 1928, trettioett år efter att han första gången står som ägare, flyttade Ringqvist själv in i Mariedal, sjuttiosex år gammal. 122 Han dog på Östergötlands sjukhem den 17 juni 1931. Bouppteckningen i september är den enda beskrivningen av husets rum före vår egen tid, och man kan nästan gå genom huset med den i handen. Rubrikerna är rummen: salen, sängkammaren med ett dalur, köket, och gästrummet, där sex stolar var värda 200 kronor, mer än alla andra möbler i huset tillsammans. Kvar från affären fanns ”Diverse bodinventarier” och en våg med vikter. 121

Utanför huset stod ett litet jordbruk: såmaskin, två åkvagnar, släde, hyvelbänk, två kor, en häst, en kalv och sexton höns, och för fem kronor en flagga. Bland tillgångarna fanns två reverser på tusen kronor vardera, utfärdade av greve Spens 1905 och 1908 och aldrig betalda. Handlanden hade lånat ut pengar till godsherren och aldrig fått tillbaka dem. Boet värderades av två män: nämndemannen Aug. Eriksson i Gryt och häradsdomaren G. Spens på Engelholm, alltså greve Gabriel Spens. Troligen var det han som hade skrivit under reverserna. I så fall satt gäldenären själv med och skrev upp sina obetalda skulder i boet. 121

Barn hade han inga. Arvet gick till bror- och systerbarn, och flera av dem bodde långt bort: två brorsöner i Bridgeport, Connecticut, och en brorsdotterson någonstans i USA. 121 Den ene av brorsönerna, Karl Julius, dog i Bridgeport 1961, nittio år gammal. 123

Brorsonen Valter

Huset gick till brorsonen Johan Valter Ringqvist, född 1863 i Undenäs i Västergötland. Han hade bott vid Tegeltorpet sedan 1891 och var handelsbiträde. Han bodde i huset med hushållerskan Charlotta Emelina Ringqvist och hyrde ut resten: till jordarbetare, fiskare, vägarbetare och en förre gårdfarihandlare. Både församlingsboken och mantalslängden 1941 skriver honom som ägare. 124125

Den 17 oktober 1942 blev marken under huset för första gången en egen fastighet. Egnahemsföreningen begärde att ”lägenheten Mariedal” skulle avstyckas ”för bostadsändamål”, och tomten fick beteckningen Strand 1:10, 5 227 kvadratmeter. 126

Husen hade stått på annans mark i åttiotvå år.

Valter Ringqvist dog den 8 juni 1947, dagen efter att han fyllt åttiofyra. Charlotta Emelina dog samma höst. Med dem tog Ringqvists femtio år på Mariedal slut.

År 1950 fick Mariedal nya ägare: fiskaren Öhlund, hans hustru och deras fyra barn. 127

Fotografiet

Bokverket Sveriges bebyggelse beskrev på 1950-talet landsbygden fastighet för fastighet, med ett fotografi och några rader om varje gård. Mariedal kom med som bild 5 på sidan 195: ett långt hus med sadeltak och två skorstenar, staket och en telefonstolpe framför, lövträd bakom. Under bilden står:

Strand 1¹⁰, Mariedal, Börrum: 14 km. fr. jvst. 5.227 kvm. … Förvärvad 1950. Trä, omkr. 1800, 4 läg., 11 rum, 4 kök, 2 hallar. Omb. omkr. 1875, rest. 1950–51. El. Stall, trä, omkr. 1800, för 2 hästar. — Fiskare [makarna] Öhlund; [fyra barn]. 127

Uppgifterna lämnades av ägarna själva. ”Omkring 1800” stämmer inte med brandförsäkringen från 1861, men det säger något om hur gammalt huset kändes redan då. Fyra lägenheter, elva rum och fyra kök visar att huset fortfarande var uppdelat så som Ringqvist hade hyrt ut det. Och ”rest. 1950–51” betyder att fiskarfamiljen tog itu med huset direkt när de hade köpt det.

Ett kvartssekel vid viken

Familjen blev kvar i ett kvartssekel. Sedan fick Mariedal en ny ägare, och i oktober 1976 sökte han bygglov för att göra om ladugården till sommarbostad. Hälsovårdsnämndens inspektör kom ut i november och skrev: ”På fastigheten benämnd Mariedal finns förutom nämnda ladugård ett större bostadshus, som enligt uppgift nu används för fritidsboende.” Ansökan avslogs 1977, och ladugården fick stå kvar som den var. 128

Nästan nittio år efter att greve Stackelberg annonserade ut sex à sju rum och ett badhus åt sommargäster hade Mariedal blivit just det: ett sommarhus.

Uthusen

När husen såldes 1868 följde ”ett mindre 28 fot långt hus af resvirke” med de två boningshusen, alltså omkring åtta meter långt. 33 När greve Stackelberg sålde 1893 räknade annonsen upp en hel liten gård: ett nybyggt stall av timmer, en vagnbod, en bod och en ladugård av timmer under tak av bräder och tegel, en källarbyggnad, ett badhus och ”ett par andra mindre byggnader”. 87 Badhuset fanns redan 1889, när greven hyrde ut huset som sommarnöje. 79

På avstyckningskartan 1942 står fem byggnader på tomten: boningshuset mitt på, två smala uthus nedanför, och i södra hörnet vid vägen en lång byggnad och en mindre, nästan kvadratisk, intill den. 126 I dag står tre hus kvar. Den kvadratiska byggnaden i södra hörnet är borta, och en till av de fem har rivits.

Ladugården vid vägen

Den långa byggnaden vid vägen är gårdens ladugård. Den mättes upp 1976, när den nye ägaren ville bygga om den till sommarbostad: 14,40 × 6,00 meter, loge och fähus under samma tak med en dörr emellan, väggar av liggande timmer, sex tum tjocka, på gamla murar, och ett brant sadeltak med betongtegel. Den stod ungefär två meter från vägen, och bäcken rann alldeles intill. 128

Ombyggnaden blev aldrig av, och ladugården står kvar. När ladugården själv byggdes står inte i någon handling.

Loftbodarna på Strands gård

Strands egen gård ligger ungefär en kilometer bort. Där stod två loftbodar, knuttimrade förrådshus i två våningar med en svalgång under taket. När arkitekten Ferdinand Boberg tecknade gården 1924 fanns båda. I Nordiska museets katalog heter hans kolteckning ”Bondgård i Rulterum”, men byggnaderna, backen och grunden ser ut att stämma med Strand. 132 Femton år senare skrev Svenska gods och gårdar att ”2 loftbodar finnas bevarade”. 131

Hösten 1947 skulle den ena flyttas till Norrtorp i Gryt. Valdemarsviks hembygdsförening fick först frågan om den ville köpa boden, men tyckte att priset var för högt. Landsantikvarien tillstyrkte då flytten den 17 december 1947, och bad att ”goda fotografier av boden på ursprunglig plats” skulle lämnas till museet. 133

Den andra boden står kvar, i vinkel mot Strands norra bostadshus. Ett fotografi från 1933 visar den med svalgången tätt under takfoten och timret synligt. 134 Ett annat, odaterat fotografi i museets samlingar visar en bod med öppen svalgång, panelklädd gavel och en trappa upp till svalgången, med en slipsten och två cyklar framför. Det kan vara den bod som flyttades, och i så fall kanske just ett av fotografierna som landsantikvarien bad om. 135

Från ovan, 1960 till i dag

‹ ›

Vänster19601975I dagKarta

Höger19601975I dagKarta

År 1960 är nästan hela dalen öppen mark: åkrarna runt Strand, ängen längs bäcken ner mot viken och små gärden kring Mariedal och Tegeltorpet. Femton år senare har skogen börjat krypa in på kanterna, och i dag är mycket av det som var åker skog igen.

Två saker syns på de gamla bilderna som är borta i dag: elsågen och sandtaget.

Elsågen stod öster om Mariedal, där bäcken och vägen mot Strandviken möts. Den står utskriven som ”Elsåg” på den ekonomiska kartan och syns på flygbilderna från 1960 och 1975. 137136

Sandtaget låg vid Strandviken, och där hade grus tagits länge. Sommaren 1896 skrev Walter Spens på Engelholm under ett kontrakt som gav vägstyrelsen rätt att under tio år hämta grus ”vid Strandvikens lastageplats”, för tjugo öre lasset. 138 Gruset gick till vägarna, och 1902 utsåg kommunalstämman i Gryt sju man, bland dem handlanden Ringqvist, att fördela betalningen för grustagningen. 139 När Mariedal avstyckades 1942 fick grannlotten namnet Grustaget. På flygbilden 1960 syns sandtaget tydligt vid Strandvik. År 1975 har husen vid viken blivit fler.

Strand var ett hemman med en gård och ett halvt dussin torp. Torparna betalade för stuga och jord med dagsverken åt godset, och när en torpare flyttade eller dog höll godset en husesyn. Två synemän gick igenom varje byggnad, mätte den i alnar, skrev upp vad som behövde lagas och satte ett pris på det. Det priset kallades husröta, och den som lämnade torpet fick stå för det.

Tack vare synerna går det att kliva in i stugorna. De flesta var byggda efter samma mall: 14 alnar långa och 9½ alnar breda, ungefär 8 × 5½ meter, med stuga och kök. Mariedal är mer än fyra gånger så stort. 140141

Tegeltorpet

Tegeltorpet ligger en bit upp längs samma bäck som rinner förbi Mariedal. Hösten 1820 synades det. Där stod en stuga med kök, sju varv hög och ”till väggar å tak i god stånd”, men åtta fönsterrutor saknades. Bredvid stod en loftbod. Synen tog tid: den hölls i september 1820 och kvitterades först i maj 1822, av den nye torparen Erik Sunesson. Bland gärdesgårdarna på sista sidan nämns en bro över bäcken, och där får bäcken sitt namn: Sågbäcken. 140

Erik Sunesson var sågare. Han dog i april 1827, och vid synen efter honom stod allt i så gott skick att husrötan bara blev sex riksdaler. Synen 1827 kallar Tegeltorpet ett dagsverkstorp under Norrums herrgård. 1425

Nästa familj stannade länge. Inhysesmannen Anders Månsson dog i Tegeltorpet i juni 1859 och hans änka Anna Månsdotter i februari 1861, sextiosju år gammal. Deras son Anders Fredrik Andersson var då torpare på stället, och i husförhörslängden står tre generationer på samma uppslag. 143144 Den andra sonen, Carl Magnus, är troligen den sågare som snart skulle flytta till Fjällen.

År 1847 fick stugan nytt tak med virke ur godsets skog. 145 Längre fram blev Tegeltorpet bygdens handelsbod, och från omkring 1880 stod Axel Ringqvist bakom disken.

Höktorpet

Höktorpet, som ibland skrivs Högtorp, synades den 1 september 1820. Torparen Sven Jonsson hade då bott där i fjorton och ett halvt år, alltså sedan våren 1806. 147

Trettio år senare drev torparen på Höktorpet en sak mot sin egen godsherre. I januari 1854 avgjorde länsstyrelsen ett ärende som Nils Andersson i Högtorpet själv hade ansökt om, och den 4 maj samma år expedierade Göta hovrätt ett besvärsmål ”emellan Nils Andersson från Högtorpet på Strands egor samt Grefwe C. A. Spens”. Troligen är det samma sak som gick vidare. I juli kom ännu ett besvärsmål i hovrätten, och nu stod två män på samma torp mot varandra: ”Johan Nilsson i Höktorpet samt Nils Andersson derstädes”. Vad någon av sakerna gällde och vem som vann står inte i tidningarnas listor. 148

Husförhörslängden visar hur det gick. Nils Andersson står som torpare på Högtorp vid husförhören 1852 och 1853, och prästen har skrivit ”afflyttande” ovanför hans namn. Familjen hamnade i Rullerum, och i kyrkboken heter han sedan ”förre torparen”. Två sidor bort står torparen Johan Nilsson, född 1823 i Skällvik, och ovanför hans namn har någon lagt till ett ord: ”Högtorp”. Målet i juli stod alltså mellan torparen som flyttade ut och torparen som flyttade in. Min gissning är att de grälade om husrötan, alltså vem som skulle betala för det som behövde lagas på torpet. Johan Nilsson blev inte heller kvar länge. År 1857 flyttade han till Rullerum som arbetare, och samma år kom en ny torpare till Höktorpet från Börrum. 149

År 1866 byggdes en ny stuga på Höktorpet, och tre år senare, i november 1869, synades den inför att förre kusken J. P. Cato skulle ta över torpet. Den nya stugan var inte färdig. Fönster och dörrar skulle strykas med oljefärg, papper skulle läggas in i stuga, kammare och kök, vindsgolvet skulle sättas i ordning och knutarna kläs in. En ruta skulle bytas, och synemännen noterade något de inte gillade: ”7 st. fönsterrutor skarfvade, hvilket anmärkes”. Rutorna var alltså hopfogade av glasbitar. 150

Resten av torpet var i sämre skick än stugan. Där fanns en lång länga med loge, fähus, stall och vagnshus under samma tak, och en badbyggnad, 6½ alnar i fyrkant. Källaren var ”alldeles öde”. Av gärdesgårdens 1 774 hål var 1 372 odugliga, och 783 famnar diken var förfallna. Gärdesgårdar och diken stod för nästan hälften av den husröta på 272 riksdaler som synen kom fram till. 150

Alla lämnade inte Höktorpet frivilligt. Några år senare skrev godset i marginalen att Werner Hagert ”under flera år” blivit tillsagd att flytta därifrån, men att han blivit kvar. Han dog i mitten av 1870-talet, och hans änka Christina bodde kvar på torpet som fattighjon i minst femton år. 151

Grundsjön

Grundsjön hade en egen badstuga redan när det synades 1820. 152 Vid synen 1833 var stugans tak täckt med näver och torv, sju fönsterrutor var spräckta och dörrarna ”gamla och laga men hjälpeliga”. 153

År 1847 byggdes stugan till, och det är det största bygget på Strands torp som går att datera. Godset lämnade åtta lass timmer, hustimmer till påbyggnaden, golvbjälkar, golv, panel i kök och stuga och nytt virke till tak och dörrar. Samma år fick boden och logen nya tak. Grannarna fick bara en fjärdedel så mycket virke det året. 145

I augusti 1886 dog torparen Adolf Fredrik Andersson i Grundsjön. Han efterlämnade sex söner, och de hade spritt ut sig: en under Fredriksnäs, en i Skönberga, en på Höktorpet, en i Grundsjön och två i Stockholm. Bouppteckningen visar en gammal torpare som både lånade ut och lånade in, inom familjen: han hade lånat ut pengar till sonen på Höktorpet mot sex procents ränta, uträknad dag för dag, och själv lånat av två av de andra sönerna samma år. 154155

Fjällen

Fjällen ligger vid den större bäcken, nära Strands gård. När torpet synades i maj 1829 var stugan så dålig att synemännen dömde ut den, ”i anseende till Syllen, flera stäckar i väggen, Takets oduglighet och Mur, Fönster och golfs förfallna och obrukbara tillstånd”. En ny stuga skulle byggas i samma mått, med det som dög av den gamla. Den förre torparens dödsbo fick en räkning på 123 riksdaler. Pengarna kom inte på en gång: den nye torparen Jonas Andersson kvitterade ut dem på Norrum i två omgångar, 1840 och 1843. 141

Jonas Andersson och hans hustru Maria Larsdotter blev kvar i trettio år. Vintern 1859 drabbades familjen hårt. Jonas dog den 10 januari, dottern Anna Sophia den 27 februari, och den 30 mars dog hennes man, båtsmannen Frans Petter Flygare, på flottans station i Karlskrona. Kvar blev tre barn, fyra år, två år och fyra månader gamla. 156 Mormodern tog hand om dem. Femton år senare står Maria Larsdotter fortfarande på Fjällen med sina tre fosterbarn, som då var nästan vuxna. 157 I godsets längder står hon som ”Utfattig” eller ”Fattighjon” år efter år, från 1864 till 1890, alltså från 57 till 83 års ålder, och bredvid henne en gammal arbetare lika länge. Så gick fattigvården till: den som inte kunde försörja sig själv fick bo ”till hus” hos en torpare, och Fjällen var ett av ställena dit socknen och godset satte sina fattiga. 151

Samtidigt bodde sågaren Carl Magnus Andersson på Fjällen, sedan 1857, med sin familj. 21158 Han ägde huset han bodde i, trots att marken var godsets, och hade en snickarverkstad med två hyvelbänkar och en svarvstol. Dottern gifte sig med en sjökapten. 159

Den 21 juni 1886, tre dagar före midsommar, hängde han sig i sågen. Han var 57 år. Prästen skrev ”Egen handaverkan” i dödboken och lade till att han begravts ”i stillhet”, utan klockringning och följe, så som man då gjorde när någon tagit sitt liv. Han fick ändå en grav på kyrkogården. Varför han gjorde det står inte i någon handling. 155

Stugan han lämnade efter sig var värd 400 kronor, nästan halva boet. 159 Sonen Axel Leonard tog över, också han snickare, och fick fyra barn på torpet. Hans mor bodde kvar i eget hushåll på samma uppslag. 160161 Den som sågade och snickrade träarbetet till Mariedals panel kan mycket väl ha bott några hundra meter bort. Men det är en gissning.

Båtsmanstorpet och Strandudden

Redan på 1701 års karta står två små torp utsatta nära vattnet: ”Båtzmans Torp” och ”Torpet Strandudden”. 2

Båtsmanstorpet hette senare Flygaretorpet. Strand höll en båtsman åt flottan, och varje båtsman som fick torpet fick också soldatnamnet Flygare. Det var därför Frans Petter Flygare dog i Karlskrona 1859. Nästa båtsman, Karl Johan Flygare-Jonsson, bodde där på 1870-talet med sin hustru och åtta barn. 156162

På Strandudden dog änklingen Inge Nilson i mars 1828. Han lämnade tre barn, sonen Nils, som var myndig, och döttrarna Brita Stena, arton år, och Maja Lena, tolv år. 163

Malmen

Lastageplatsen i Strandviken var redan på 1830-talet så viktig att grannhemmanen och ett gruvbolag gjorde upp om vägen dit. 10 I mars 1874 hyrde greve Carl Axel Spens ut ”min Lastageplats wid Strandviken” till Nartorps Aktiebolag, för upplag av järnmalm, mot hundra kronor om året. Bolaget skulle hålla bryggan och vägen från landsvägen i stånd. 164

Det varade i nio år. År 1879 sänktes avgiften till tjugo kronor, eftersom Sandbratts gruva inte längre bröts, och i mars 1883 upphörde kontraktet mot att den malm som låg kvar vid Strandviken fördes bort. Malmlassen gick alltså förbi huset under just de år då mjölnaren Ericsson hade sin handelsbod där.

Ångbåten

Just när malmen tog slut började ångbåtarna lägga till. Turlistorna i tidningarna 1882–83 har Strandviken som anlöp på fredagar och lördagar. Från 1884 gick ångaren Skärgården på traden Norrköping–Gryt–Valdemarsvik, byggd samma år vid Motala Warf i Norrköping för 253 passagerare. Hennes första tur var den 10 maj 1884, och senast 1889 lade hon till vid Strandviken varje vecka. Det var henne greve Stackelberg lockade med när han hyrde ut Mariedal som sommarnöje 1889: ”der ångaren Skärgården från Norrköping hvarje vecka anlöper”. 79

Turlistorna visar hur anlöpen glesnade. År 1887 lade båten till en dag i veckan, 1892 bara ”på anmodan”, och från 1895 aldrig efter början av november. Strandviken hade blivit en sommarbrygga.

År 1903 fick rederiet en ny och större båt, också hon döpt till Skärgården, byggd vid Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm för 432 passagerare. 166

Men järnvägen var på väg. Banan till Valdemarsvik öppnade för persontrafik hösten 1906, och resenärerna mellan Norrköping och Valdemarsvik tog tåget i stället. De små anlöpen försvann med båten. Rederiet sålde den nya Skärgården i mars 1908 till Waxholmsbolaget. Där byggdes hon om och fick namnet Waxholm III, och hon går fortfarande, som charterfartyg i Stockholms skärgård. Båten som gick på traden till Gryt kan man alltså kliva ombord på än i dag. 167

Fisket

När Strand bjöds ut på arrende 1889 räknade godset fisket till hemmanets tillgångar: ”synnerligen inkomstbringande fiske i saltsjön”. 16 Sextio år senare köptes Mariedal av en fiskare.

Vilket av de två husen står kvar?

Vintern 1860–61 restes två boningshus. Grundmuren under dagens hus mäter omkring 20 × 10 meter, och det passar det större av dem, åtta rum och två förstugor nere. Men försäkringen 1861 och auktionsannonsen 1868 anger längden olika, 36 alnar mot 77 fot, och de skiljer sig åt med halvannan meter.

Var stod det andra huset och sågverket?

Ingen handling säger var det mindre boningshuset stod, eller var ångsågen, såghuset och den 1 700 meter långa järnvägen låg. På avstyckningskartan 1942 finns en nästan kvadratisk byggnad i tomtens södra hörn som i dag är riven. Dess storlek ligger nära både det mindre boningshuset och det lilla huset av resvirke som såldes 1868. Grunden i marken kan avgöra det.

Varför heter huset Mariedal?

Namnet står för första gången på kartan från 1868–77. Byggherren Leonhard Horneman hade förlorat en dotter som hette Marie Louise, fem år innan husen restes. Ingen handling binder namnet till henne.

Hur blev handlanden ägare?

Greve Stackelberg sålde husen på auktion i augusti 1893, med villkoret att de skulle föras bort om köparen inte kom överens med godset. Senast 1897 står handlanden Ringqvist som ägare. Vem som ropade in huset, och vad det kostade, är inte känt.

Hur gammal är ladugården?

Ladugården vid vägen är timrad, men när den byggdes är inte känt.

Vad gällde målet i hovrätten 1854?

Torparen Nils Andersson på Högtorp fick ett ärende avgjort hos länsstyrelsen i januari 1854 och drev ett besvärsmål mot greve Carl Axel Spens ända till Göta hovrätt, där utslaget kom den 4 maj samma år. I juli stod han åter i hovrätten, nu mot Johan Nilsson, som hade tagit över torpet efter honom. Vad det handlade om och vem som fick rätt är inte känt.

Bilderna

Det äldsta kända fotografiet av Mariedal är från början av 1950-talet. Från de nittio åren innan är inga bilder av huset kända, varken från grevefamiljens tid eller från Ringqvists.